+
"Hur känns det? låt mig få höra vad du tycker om mig. Jag vet vad du känner för mig,
men du säger aldrig det. Sällan. Jag behöver få höra det. Ibland i alla fall. Och nu när vi ska skiljas åt,
ja, speciellt nu" - Han
Tyngden över mitt bröst har aldrig kännts så tung förr, som den gör nu.
Det började bli jobbigt att andas, att tala.
Tystnaden förblev total.
Hur kan man känna sig så värdelös, elak och
egoistisk på en och samma gång?
Varför är det svårt för mig att beskriva min kärlek i ord för den
person jag vet skulle kämpa in i slutet för oss?
ja, jag vet inte.
Jag önskar att jag visste.
Allt jag vet är att jag älskar honom.
När jag är med honom vet jag inte vad ordet självständig betyder.
För utan honom känner jag tomhet. Självständighet finns inte när jag känner att jag är beroende av honom.
Definera ordet hjärta?
Okej: Ett hjärta sitter i brösthålan mellan lungorna. Genom regelbundna sammandragningar
pumpar mitt hjärta ut kärlek i hela kroppen.
Det räcker med en blick från honom, bara det lilla kan ge mig överdos.
Det blir svårt att andas.
Det är sant. Jag är egoist, värdelös och elak när jag inte klarar av att säga detta som ständigt snurrar runt i huvudet på mig. Vi behöver ju höra sånt från varann, för att veta, vara säkra och må underbart.
Det värsta just nu är att han snart ska läsa detta inlägget och antagligen resten jag skrivit.
SÅ...
Du har skaffat dig en mesig flickvän, som inte vågar snacka.
Men det får du fan leva med.
och när du läst färdigt hopaps jag du känner dig fånig som trodde jag skrev massa dumma saker om dig.
haha.
bubi <3
+
Bakom hörnet.
Ja, det är klart han finns där, precis där, bakom hörnet.
Väntandes på dig.
Även om han inte vet det nu, så hinner sanningen alltid ifatt en.
Oavsett.
oavsett tid.
Där finns en för alla och alla för en.
Hur melodramiskt det än må verka för dig
så är hoppet och tron det bästa du kan ha.
Du må vara en gudsförnekare men aldrig lär du förbli
oberörd av kärleksguden och dess makt.
+
När man inte längre pratar om sig själv. Eller varandra.
Så snabbt trodde jag aldrig att jag skulle infinna mig i detta senarium.
Att tänka på hur nära tiden faktiskt kan ligga inne.
Tanken kittlar mig, ger mig fjärilar i magen. Försöker sätta alla känslorna i ord.
Men det känns oändligt omöjligt. När jag tänker tillbaka till kvällarna
vi pratade med varandra om att skapa ett nytt liv här på jorden, får mig att rysa.
Får mig att längta något så otåligt tills jag äntligen kan känna en egen liten varelse inom mig.
Ett extra hjärta, som slår extra många gånger. Ett liv som snart ska få blomstra ut i all sin glans.
Ett gulligt skratt som kommer fylla de tysta timmarna som passerar förbi varje dag.
Ett leende som påminner mig ännu en gång om hur lycklig jag är och hur rätt jag har kommit.
Små fötter som vi ska vägleda en dag, till en kommande framtid.
Små händer som vilar i våra.
Tårar som visar på verklighetens dystra dagar.
Ögonen som ser rakt in i hjärtat på en.
Öronen som hör "jag älskar dig" 26 tusen gånger om dagen.
Nej, jag trodde aldrig jag kunde känna såhär redan vid denna ålder.
Jag är tagen med storm. Med kärlek och med verklighet.
+
+
Ive got somebody who knows how to love me without being told.
