När man inte längre pratar om sig själv. Eller varandra.

Så snabbt trodde jag aldrig att jag skulle infinna mig i detta senarium.
Att tänka på hur nära tiden faktiskt kan ligga inne.
Tanken kittlar mig, ger mig fjärilar i magen. Försöker sätta alla känslorna i ord.
Men det känns oändligt omöjligt. När jag tänker tillbaka till kvällarna
vi pratade med varandra om att skapa ett nytt liv här på jorden, får mig att rysa.
Får mig att längta något så otåligt tills jag äntligen kan känna en egen liten varelse inom mig.
Ett extra hjärta, som slår extra många gånger. Ett liv som snart ska få blomstra ut i all sin glans.
Ett gulligt skratt som kommer fylla de tysta timmarna som passerar förbi varje dag.
Ett leende som påminner mig ännu en gång om hur lycklig jag är och hur rätt jag har kommit.
Små fötter som vi ska vägleda en dag, till en kommande framtid.
Små händer som vilar i våra.
Tårar som visar på verklighetens dystra dagar.
Ögonen som ser rakt in i hjärtat på en.
Öronen som hör "jag älskar dig" 26 tusen gånger om dagen.

Nej, jag trodde aldrig jag kunde känna såhär redan vid denna ålder.
Jag är tagen med storm. Med kärlek och med verklighet.