Alla minns den första kärleken.
Alla dom som upplevt den, självklart.
Den första kärleken sitter i djupast.
Det är den man ser tillbaka till,
relaterar till och minns till.
Det är de rosa molntussarna som påminner
om sommaren, gjord av kärlek
samtidigt som det är en kall vintrig torsdagskväll
fylld med masacara som sätter sina spår på dina kind.
Första kyssen, första morgonen tillsammans.
Det är galenskap.
Oförklarligt.
Det är en klump i magen ena stunden
nästa är det fjärilar.
Det är den 21:a idag,
det var idag för flera år sen
vi blev historik.



Folk pratar om sin första kärlek.
Man kan se hur det skiner upp om personer som berättar.
Ögonen får ett lyster, som ett liv, på nytt.
Det bubblar fram skratt mellan varven.
Och det avslutas oftast med orden:
Det var då.
Det var dåtid.

Den första kärleken.
Allt var så nytt då,
man var så nyfiken
och man var så oerfaren.
Man lärde varann vad man trodde kärlek var.
Man var som en fågel som för första gången
skulle lämna boet.
Man var 2.
2 i 1 kan man säga.



Vi ristade in våra initialer på bänken.
Den som vi alltid satt på, ända sen dag ett.
Bänken där du tog min hand för första gången.
När du satte mitt hår tillrätta och kysste mig på pannan.



Den första kärleken är som en saga.
När man äntligen blir ett par med sin prins
eller sin prinsessa,
då är sagan inte längre en saga.
Då har sagan övergått till verklighet.


Jag tror starkt på att där finns en för alla.
Har man inte upplevt det vid ung ålder upplever
man den först i vuxen ålder.
Den första kärleken tycker jag
är viktig för oss alla att kunna
känna till, relatera till och minnas till.
Den kan hjälpa oss gå vidare.
Lära oss av misstag.
Eller bringa lärdomar.

Kärlek i allmänhet lämnar ingen oberörd.
Kärleken är stor.
Enorm.
Och oändlig.


Den räcker för mig, dig och alla andra!